Litteratur: Staden i den röda kappan

Asli Erdogan har i Staden i den röda kappan skildrat en kvinnas ensamhet i metropolen Rio de Janeiro. Varför den kvinnliga huvudgestalten, Özgür, är där har man ingen aning om. Det som beskrivs som en ren flykt frn hemlandet Turkiet kompliceras av att hon aktivt väljer att stanna i ett Rio som knappast liknar det pvykorten.

Tvärtom. Metropolen är ett fullkomligt infernaliskt stadslandskap, bäddat i tryckande värme, gränslös kriminalitet och fara. Det som först tros vara tillfälliga skottlossningar visar sig vara dagsregelbundna. Och det som verkade som glada människors söndagsfyrverkerier visar sig bara betyda nyanlända kokainleveranser. Överallt breder favelas ut sig – slumomrdena, överfulla av provisoriska skjul som blivit permanenta för den allra fattigaste befolkningen. Hotet är störst i synnerhet därifrn, kaoset har gjort att människor förlorat alla begrepp om människovärde. Romanen pminner mig sätt och vis om August Strindbergs Inferno. En förutspdd avgrund där vissa särskilda insikter väntas finnas. Först ett analytiskt, rationellt förhllningssätt. Sedan kaos och omedelbar reaktion, inget utrymme för ngonting annat än reptilhjärna. Liv och död efter första instinkten. Stilistiskt skiljer sig Erdoan dock med det cyniska terberättandet som övergr ingot slags kroppslig förtrollning.

Författaren har kritiserats av västerländska kritiker för att hon inte tagit itu med de sociala problem som Turkiet lider av. Det har gjort att den höga grad av framgng som varit potentiell inte införlivats. terigen bevisas konkretionen i det ideologiska förhllningssätt som fortsatt att drabba kritik i Väst, trots mnga postkoloniala och anti—imperialistiska insikter inom den moderna litteraturreceptionen. Förblindade av ideologiska krav romanformen ser de ironiskt nog inte Erdogan viktiga journalistiska arbete för sociala rättigheter i Turkiet, det arbete som turkiska myndigheter öppet tagit avstnd ifrn och smutskastat i regelrätta kampanjer. Det innebär, tänker jag mig, en bildlig hemlöshet som ju terfinns i Staden i den röda kappan, som först nu kommer svenska, efter mer än tior sedan originalutgivningen.

En positiv värdering är sin plats. Sällan lyckas infernoberättelser ställa till med en s välkomponerad läsupplevelse som här. Med disciplinerad narrativ tajming skapas ett implosionsartat urkänslouttryck, fritt frn det onödiga irrande som inte sällan hemsöker böcker av den här typen.

Men bilden av det bestialiska Rio de Janeiro, Bär inte den en exotism som har samma rötter som den västerländska pekpinnen som jag just ställt mig kritisk till? Det är alltid vanskligt att gestalta andras platser. Man löper alltid risk för felslut baserade godtyckligt isolerade situationer och intryck. Erdogan gör sig emellertid inga illusioner om sin huvudpersons främmandeskap i staden. Det är inte minst accentuerat i det hyperboliska, frenetiska uttrycket. Favelas uppe kullarna omsluter klaustrofobiskt varje rörelse Özgür gör i staden. Det hjälper heller inte att hon gör sig “ett” med staden, uttryckt till exempel genom den intima bilden av hudens öppnande av porer: för att avge svett och ta in stadens berusning. Hon förblir en gringa, en kvinna med fel accent och fel hudfärg. andra sidan bär Özgür outmattade, koloniala fördomar. Tropiken, primitivismen, romantiseringen och faran innesluts alla i hennes förväntningar av Rio. Det är en medvetet tergiven bild av ett slags postmodern eskapism. Det vill säga en önskan om en fulländad, objektiv misantropi, som omöjliggör bde civilisation och primitivitet, ett läge som frigör individen frn allt ansvar. Hemlösheten är gott som total. By Fedja Borèak